Lainio älv - lite om annan utrustning

På fötterna bar jag så kallade "vattensportskor" av modellen Tech Amphib från Salomon. En modell som jag använt flera år på långa vandringar i allt från myr till stenskravel och toppbestigningar. De torkar fort och ger en bra dämpning under fotsulan. Som skydd mot kylande väta använder jag ibland, som här, vattentäta strumpor av märket Sealskinz.

Jag provade på denna tur även hemsydda "fotpåsar" av ett vattentätt tyg med "andasfunktion". Närmast foten en tunn syntetstrumpa, sedan fotpåsen och ytterst en damknästrumpa (här nedhasad till vristen för att visa fotpåsen) för att hålla påsen på plats. Detta fungerade lika bra som Sealskinz, men jag använde båda ganska lite. Jag tror inte att de hemsydda påsarna är särskilt slitstarka, men det är inte heller Sealskinz. För det mesta gick jag i syntetstrumpor och höll värmen ändå, trots att fötterna blev blöta. Vid alla längre raster tog jag på mig torra strumpor.

För att gasbehållaren till mitt kök skall stå stabilare på ojämnt underlag använde jag denna konstruktion. Något som jag såg på en amerikansk site. Det är tre halvor från klädnypor av trä som filats till så att spåren passar i falsen på gasbehållaren. Lite silvertejp runt höll det hela på plats. "Benen" tog lite stryk i ryggsäcken, men gjorde att köket stod mycket stabilare på marken.

Här ser man hela köksavdelningen i aktion.

Allt skräp och förpackningar från veckan gick att komprimera i en enliters plastpåse.

Lainio älv - lite om skydd och ryggsäck

Första kvällen regnade det, men en glipa i molntäcket när solen försvann ur sikte gav ett välkomnande skimmer åt lägerplatsen.

Ännu en vacker kväll vid Lainio älv. Jag använde mitt hemsydda "tarptent" som väger drygt ett halvt kilo. Här i "tarpläge".
Kvällar och mornar satt jag med hela sidan på mitt hemsydda tarptent uppslagen och åt. På nätterna stängde jag till lite mer, men försökte hela tiden ha en rejäl glipa mellan marken och duken.

Att hela tiden kunna höja och sänka tarptentet och anpassa efter väder och vind möjliggörs genom teleskopstavarna.

Här ser vi tältet i "dåligt-väder-läge" ("tältläge") uppe på Rosto.


Ryggsäcken var hemsydd och packningens totalvikt var 13-14 kg när jag startade. 6,5 kg var basvikt och resten var mat. På bilden, tagen uppe på Rostå, vägde den väl ungefär 8,5 kg.

Lainio älv - stiglöst land

Lainio älv ligger i Sveriges "norra triangel", den mest folktomma delen av landet, norr om Kiruna upp mot Treriksröset. Älven bildas när Rostoätno och Taavaätno möts och den löper så småningom ut i Torne älv.
Min vandring började i Övre Soppero, som är den första eller sista orten längs älven, beroende på hur man ser det hela. Jag följde Lainio älv därifrån till några kilometer före dess bildade, och tog sedan av längs biflödet Gassgassjåkkå. Detta följde jag uppströms upp på högplatån Rostonsälkö, som jag sedan gick över till Keinovuopio. Keinovuopio har en fast förbindelse över Könkämäälven, gränsälven mot Finland, i form av en hängbro. På finska sidan finns en väg med bussförbindelse.

Lainio älv känns verkligen som vildmark. Barrskogen försvinner några kilometer uppströms Övre Soppero och björkskogen sträcker sig mot horisonten i det platta landskapet.

Bilden visar hur älven gränsar till myren och att denna vall ibland kan vara väldigt smal. Det finns inga stigar att tala om utöver djurstigar. Bitvis är terrängen mycket svårframkomlig, detta är inte det värsta partiet, men den illustrerar att man har begränsade möjligheter att välja väg.

Stränderna är dock mycket varierande. Där böjar och strömningsförlopp gör så att vårflod och is skrapar rent är stranden mycket lättgången. Denna typ av stränder dominerar helt klart.

Det allvarligaste hindret var den här typen breda och djupa bäckar som haft gott om tid på sig att gnaga sig genom torven ner till grus och sten. Som regel tog jag av mig kläderna och klev i med packningen på ryggen och stavarna i händerna. Vanligen blev det sedan till at trampa vatten några meter. Bäcken på fotot var lite i bredaste laget för denna teknik, det hade varit bättre att simma med ryggsäcken framför sig.

Vid den gamla ödegården Liedakka öppnade sig en fantastisk utsikt över deltalandet nedanför Övre Liedakkaforsen. Vid den forsen ändrade älven karaktär.

Ovanför Liedakka ersatte stränder av grusåsar vallen mot myren och björkskogen började glesna. Tundran kröp närmare.

Jag följde det här biflödet till Lainio älv, Gassgassjåkkå, upp mot tundran på Rostonsälkö.

När jag kom upp på Rostå så var landskapet det plattaste och märkligaste jag sett i de svenska fjällen. Två av fyra väderstreck, nord och öst, såg ut så här. Västeru kunde man ana lite höga fjäll, mest inne i Norge, söderut låg Lainio älvs dalgång.

Efter en natt uppe på Rostå kom jag i kvällningen ned mot Könkämädalen. De blåa stråket i fjärran är gränsälven och bortom den landsvägen till Karesuando och civilisationen. Sista natten låg jag nere vid sjön närmast i bild.

Tälttest i hemmaskogarna

Tillsammans med David, 15 år, testade jag ett för mig nytt tält, eller Tarptent (www.tarptent.com) som heter Cloudburst. Detta är ett mellanting mellan tält och presenning, som ger lite mer skydd än en tarp och lite mer luftväxling än ett tält. Det är avsétt för två personer och jag upplevde det som klart rymligare än andra tvåmanstält jag har provat.

"Tältet" väger 896 gram, inklusive aluminiumbågar (Easton), packpåse och tre tältpinnar. Korta bågen väger 90 g, den långa 150 g och pinnarna 10 g per styck.

Cloudburst är som synes ganska lågt, David är 167 cm lång. Själv slog jag skallen i taket när jag satt inne i det, men då är jag drygt 190 cm. Den låga profilen ger naturligtvis en mindre vindkänslighet.
Tältet är rejält långt, en halvmeter längre än min kroppslängd, vilket gör att man har gott om utrymme för både sig själv och prylar. Vi sov med framdörren öppen hela natten utan oro för att eventuellt regn skulle nå in dit vi låg.

Tältet levereras med två stycken sektionerade aluminiumbågar, en lång och en kort. Fotändan är låg och skall helst placeras mot vinden. Man spänner upp fotändan med en tältpinne och går sedan till huvudändan.
Här spänner man upp linorna med de resterande två tältpinnarna. Klart på tre minuter. Detta var allt vi gjorde för en lugn kväll vid en uppländsk sommarsjö. Det finns fästen för ytterligare pinnar i hörnen och mitt på långsidorna för hårdare väder och miljöer.

Ingången bakom den regntäta nylonen består av insektsnät med ett blixtlås i mitten. Det finns nät även vid fotändan och runt nederkanten av långsidorna. Näten är överlånga och ligger på marken med någon dm för att det hela skall vara tätt. "Tältet" saknar golv. Detta finns som tillval i olika material och väger ca 100-200 g.
Vid långsidorna kan man fästa upp den regntäta silnylonen med kardborreband för bättre luftväxling, och stänga till när vädret är riktigt ruskigt. Ventilationen fungerade perfekt denna fuktiga natt. Endast en aning kondens fanns på insidan av väven på morgonen, trots att tältet slagits upp i regnvått gräs. Det regnade en smula när vi lade oss och var fuktigt hela natten. En behaglig vind ventilerade dock under natten och man kunde känna den svepa genom tältet.

Totalt sett är jag övertygad om att ett riktigt tält hade inneburit mycket mer obehaglig kondensfukt den här natten. Cloudburst får definitivt godkänt så här långt.

Kebnekaise - mer om tältet och hur vi sov

Här är några närbilder på hur myggskydd/innetält/bivacksäck är upphängd. Det framgår dåligt av bilderna, men huvudändan har en triangulär gavel. Vid marken kan man fästa hörnena med pinnar, eller vanligare, lägga en del prylar eller stenar som vikter. Detta spänner då ut överdelen och ger ett behagligt sitt- och liggutrymme. Här kan man sitta och äta, läsa eller skriva dagbok utan att behöva bekymra sig om illasinnade flygfän.

Här ser vi hur toppen av myggtältet knyts fast vid handledsremmarna till de gångstavar som också fungerar som tältstänger. För ytterligare volym och sittutrymme finns ett extra snöre som knyts i den torklina som finns på insidan av takåsen.

Själv sover jag i en s k quilt eller ett täcke, vilket är en dröm för den som gillar att sova på sidan till skillnad från vanliga sovsäckar som är avsedda för orörliga ryggliggare. Tanken med en quilt är att de saknar botten, eftersom dunfyllningen på en vanlig sovsäck där pressas samman av kroppsvikten och därmed inte isolerar. Genom att utesluta botten och huva sparar man vikt.
Det är istället liggunderlaget, i detta fall det gröna, självuppblåsande underlaget av märket Thermarest som isolerar mot marken. Att använda en quilt fungerar enligt min efarenhet bra ungefär ned till fryspunkten. Sedan är en traditionell sovsäck varmare.

Bilden visar quilten med baksidan uppåt och de elastiska band som håller den intill kroppen och minimerar drag.

Eftersom quilten saknar huva så behöver man något varmt om huvudet när man sover i den. Jag använder en hemsydd s k bomber cap. Den består av två lager tunn ripstopnylon, mellan vilka ca 1 cm tjock syntetfyllning av märket Primaloft är inlagt. Den väger ca 60 gram och är den varmaste mössa jag har. Jag använder den naturligtvis också som vanlig mössa vid behov.

Jakob använde en ultralätt dunsovsäck som är obetydligt tyngre än quilten (båda väger mellan 600-700 g) från Marmot. Säcken, Hydrogen, anses av tillverkaren klara -1 C. Det kallaste vi hade var ungefär +3 C.

Jakob sov gott i sin säck.

Kebnekaiseturen - ryggsäck och packvikter

Kebnekaiseturen var en sexdagarstur med min trettonårige son Jakob, hans första riktiga fjällvandring. Han bestämde förra sommmaren att han ville upp på Sydtoppen i år. Väl motiverad således.
Eftersom jag är intresserad av det amerikanarna kallar "ultra light backpacking" och jag själv kallar lättpackning, så var det självklart att det var minimerad packning som gällde. Jakobs packvikt var 5 kg plus 3 kg mat vid start.
Min egen packvikt var 7 kg plus 7 kg mat vid start. Det innebar att vi båda bar 18% av våra respektive kroppsvikter. Han bar sin personliga utrustning och jag bar all gemensam utrustning (tält, kök, säkerhetsprylar etc) .

Här ser vi Jakob vid starten nära Nikkaluokta, med 7 kg på ryggen. På kroppen en tunn synteskjorta och en tunn vindblus. På benen vanliga tunna syntetbyxor. På fötterna tunna nylonstrumpor och lätta skor av märket Salomon Tech Amphib.

Så här såg ryggsäcken ut. Jag har sytt den själv och den rymmer runt 50 liter, gissningsvis. Den väger knappt 250 g och är sydd av tunn, silikoniserad nylon med bottnen förstärkt med något tjockare och stryktåligare nylonväv. Tre ytterfickor, delvis av nät och delvis av riktig tunn nylonväv, kompletterar det hela.

Lägg märke till den lilla svarta midjeväskan under ryggsäcken. Denna spänns runt höfterna med vadderade band och tjänstgör som avbärarbälte eftersom ryggsäcken "står" på den. Ryggsäcken saknar ram, istället får den en styvhet längs ryggen genom att ett hopvikt liggunderlag i hållare på insidan stagar upp den. Detta fungerar mycket bättre än man skulle kunna tro för den här typen av lätta bördor.

Min egen ryggsäck var av samma typ, men något större och sydd av tyngre väv, med en vikt på drygt 500 g.

Vill man att barn och ungdomar skall få ett positivt intryck av sin första fjällvandring kan jag rekommendera lättpackning. Pappa slipper dessutom bära 35 kg om han också kör med samma typ av utrustning.

Kebnekaiseturen - Vindskydd till gaskök av alufolie och alunät

Jag hade gjort ett vindskydd av alunät från Biltema och vanlig folie som jag fäst med en häftapparat. För att göra det hela lättare (nätet var ganska tungt) klippte jag också stora, rektangulära hål i nederdelen. Syfter var att nederdelen där gasbehållaren finns, skulle ventileras/kylas och överdelen där lågan och kitteln finns, skulle vara vindskyddat.
Det hela funkade bra, men alunätet tålde inte upprepade hoprullningar och utvikningar, utan började efter någon dag falla sönder.

Ytterligare bilder på det hemsydda tältet i Kebnekaise

Här är yttertältet i "vackert väder-läge" med de teleskopiska stavarna/tältstängerna maximalt utdragna. Ca 40 cm luftspalt runt om i nederkanten sörjer för god ventilation och minimalt med kondens. Regn som faller någorlunda lodrätt är inget problem. Den här bilden visar tältets framsida, med de två långa blixtlåsen stängda.

Här ser vi baksidan av tältet, där innervolym och vindmotstånd utökats med hjälp av de extra fästena som går via vandringsstaven.

Framsidan av tältet är här uppfälld och lagd över takåsen. Här har tältet varit riggat för hård vind från baksidan. Där går tältduken ned till marken. På läsidan/framsidan som nu är öppen har en luftspalt på 2-3 dm lämnats mellan tältduk och mark för god genomluftning.

Här är det ena av de två individuella kombinerade bivacksäck/innertälten uppspänt.

Här ser man båda innertälten, som har myggnät på ena sidan, uppsatta. Det bakre är sytt av diverse överblivna bitar av tunn ripstop-nylon med silnylon-golv. Därav lapptäckes-intrycket. De båda innertälten väger 210 g vardera och yttertältet väger ca 525 g. Tältpinnarna väger något hekto och det hela landar således på drygt ett kg för ett tvåmanstält. Vandringsstavarna inte inräknade, de har jag ju ändå med mig, men de väger 460 g.