Lainio älv - lite om annan utrustning

På fötterna bar jag så kallade "vattensportskor" av modellen Tech Amphib från Salomon. En modell som jag använt flera år på långa vandringar i allt från myr till stenskravel och toppbestigningar. De torkar fort och ger en bra dämpning under fotsulan. Som skydd mot kylande väta använder jag ibland, som här, vattentäta strumpor av märket Sealskinz.

Jag provade på denna tur även hemsydda "fotpåsar" av ett vattentätt tyg med "andasfunktion". Närmast foten en tunn syntetstrumpa, sedan fotpåsen och ytterst en damknästrumpa (här nedhasad till vristen för att visa fotpåsen) för att hålla påsen på plats. Detta fungerade lika bra som Sealskinz, men jag använde båda ganska lite. Jag tror inte att de hemsydda påsarna är särskilt slitstarka, men det är inte heller Sealskinz. För det mesta gick jag i syntetstrumpor och höll värmen ändå, trots att fötterna blev blöta. Vid alla längre raster tog jag på mig torra strumpor.

För att gasbehållaren till mitt kök skall stå stabilare på ojämnt underlag använde jag denna konstruktion. Något som jag såg på en amerikansk site. Det är tre halvor från klädnypor av trä som filats till så att spåren passar i falsen på gasbehållaren. Lite silvertejp runt höll det hela på plats. "Benen" tog lite stryk i ryggsäcken, men gjorde att köket stod mycket stabilare på marken.

Här ser man hela köksavdelningen i aktion.

Allt skräp och förpackningar från veckan gick att komprimera i en enliters plastpåse.

Lainio älv - lite om skydd och ryggsäck

Första kvällen regnade det, men en glipa i molntäcket när solen försvann ur sikte gav ett välkomnande skimmer åt lägerplatsen.

Ännu en vacker kväll vid Lainio älv. Jag använde mitt hemsydda "tarptent" som väger drygt ett halvt kilo. Här i "tarpläge".
Kvällar och mornar satt jag med hela sidan på mitt hemsydda tarptent uppslagen och åt. På nätterna stängde jag till lite mer, men försökte hela tiden ha en rejäl glipa mellan marken och duken.

Att hela tiden kunna höja och sänka tarptentet och anpassa efter väder och vind möjliggörs genom teleskopstavarna.

Här ser vi tältet i "dåligt-väder-läge" ("tältläge") uppe på Rosto.


Ryggsäcken var hemsydd och packningens totalvikt var 13-14 kg när jag startade. 6,5 kg var basvikt och resten var mat. På bilden, tagen uppe på Rostå, vägde den väl ungefär 8,5 kg.

Lainio älv - stiglöst land

Lainio älv ligger i Sveriges "norra triangel", den mest folktomma delen av landet, norr om Kiruna upp mot Treriksröset. Älven bildas när Rostoätno och Taavaätno möts och den löper så småningom ut i Torne älv.
Min vandring började i Övre Soppero, som är den första eller sista orten längs älven, beroende på hur man ser det hela. Jag följde Lainio älv därifrån till några kilometer före dess bildade, och tog sedan av längs biflödet Gassgassjåkkå. Detta följde jag uppströms upp på högplatån Rostonsälkö, som jag sedan gick över till Keinovuopio. Keinovuopio har en fast förbindelse över Könkämäälven, gränsälven mot Finland, i form av en hängbro. På finska sidan finns en väg med bussförbindelse.

Lainio älv känns verkligen som vildmark. Barrskogen försvinner några kilometer uppströms Övre Soppero och björkskogen sträcker sig mot horisonten i det platta landskapet.

Bilden visar hur älven gränsar till myren och att denna vall ibland kan vara väldigt smal. Det finns inga stigar att tala om utöver djurstigar. Bitvis är terrängen mycket svårframkomlig, detta är inte det värsta partiet, men den illustrerar att man har begränsade möjligheter att välja väg.

Stränderna är dock mycket varierande. Där böjar och strömningsförlopp gör så att vårflod och is skrapar rent är stranden mycket lättgången. Denna typ av stränder dominerar helt klart.

Det allvarligaste hindret var den här typen breda och djupa bäckar som haft gott om tid på sig att gnaga sig genom torven ner till grus och sten. Som regel tog jag av mig kläderna och klev i med packningen på ryggen och stavarna i händerna. Vanligen blev det sedan till at trampa vatten några meter. Bäcken på fotot var lite i bredaste laget för denna teknik, det hade varit bättre att simma med ryggsäcken framför sig.

Vid den gamla ödegården Liedakka öppnade sig en fantastisk utsikt över deltalandet nedanför Övre Liedakkaforsen. Vid den forsen ändrade älven karaktär.

Ovanför Liedakka ersatte stränder av grusåsar vallen mot myren och björkskogen började glesna. Tundran kröp närmare.

Jag följde det här biflödet till Lainio älv, Gassgassjåkkå, upp mot tundran på Rostonsälkö.

När jag kom upp på Rostå så var landskapet det plattaste och märkligaste jag sett i de svenska fjällen. Två av fyra väderstreck, nord och öst, såg ut så här. Västeru kunde man ana lite höga fjäll, mest inne i Norge, söderut låg Lainio älvs dalgång.

Efter en natt uppe på Rostå kom jag i kvällningen ned mot Könkämädalen. De blåa stråket i fjärran är gränsälven och bortom den landsvägen till Karesuando och civilisationen. Sista natten låg jag nere vid sjön närmast i bild.